Det går att spara en hel del arbete om man tar reda på vilka de vanligaste felen är i olika bokmanus. Genom att hoppa över fallgroparna kan den tiden istället läggas på själva storyn och man ökar även chanserna att någon vill ge ut boken på ett förlag. Här kommer några av de vanligaste felen som förekommer i bokmanus.
Att undvika fallgroparna
Den som undviker de klassiska felen har ingen garanti för att bli utgiven, men det är en bra början. Det bästa är förstås att ha en slags mall att utgå ifrån. Skriver man sitt CV behöver man förmodligen en bra CV mall på svenska och att skriva en roman är inget undantag. Problemet är att en roman är så individuell och dessutom riktigt lång. Det fungerar alltså inte med en helt färdig mall. Däremot kan man läsa många romaner och försöka undvika de vanligaste fallgroparna. Oftast refuseras olika manus på grund av bristande kvalité i själva manuset. Det är sällan det är storyn som brister, vilket många verkar tro. Därför kan det löna sig att lägga mer krut på hur man berättar, än vad man berättar. Givetvis är helheten viktig i slutändan. Ett vanligt fel är att författaren redovisar precis allt som händer i boken. Att berätta för mycket är betydligt sämre än dess motsats. För att få igång läsarens inre fantasi, måste författaren hålla sig till det viktigaste och låta läsaren fylla i resten.
Få upp farten
En roman kan liknas vid ett stort fartyg som först måste få upp farten, innan det kan styras ordentligt. Därför är det bra att låta manuset få upp en bra fart, innan olika saker börja hända. Det beror förstås på vilken slags historia man tänker berätta men en bra plan är viktig från början. För att få upp farten, måste författaren låta bli att beskriva precis allt hela tiden och inte heller beskriva sinnesstämningen i varje scen. Det blir för mycket information för läsaren. Varje nytt stycke bör inte heller börja på ett likadant sätt. Det behövs variation för att hålla läsaren intresserad. Det kommer få upp farten i romanen.
Rensa upp i manus
Ofta kryllar ett manus av utfyllnadsord. Det enda en författare kan göra är att gå igenom manus och stryka och stryka. Ord och meningar som ”brukade”, ”som alltid”, ”kanske”, ”alltid” och ”aldrig” kan hållas till ett minimum. Läsaren behöver sällan veta hur någonting sägs. Det kan visas på helt andra sätt. Här ett exempel: ”Gå ut” ropade han bestämt. Ett bättre sätt att skriva vore: ”Gå ut!” sa han.
4815q8